Silke är ett ett vackert material vars namn väcker många associationer hos folk. I smyckestillverkning används inte minst pärlsilke i traditionella knutna pärlcollier liksom snören och band, som blivit populära i olika typer av (trädda) smycken. Det finns även andra, vanliga och mindre vanliga, silkesprodukter som kan vara av intresse för pärlare och smyckesmakare.
Silke eller siden?Silke är namnet på fibrerna och används för produkter som silkestråd och -garn samt "råmaterial" som silkeskokonger, medan siden används om främst tyg som vävs av dessa fibrer samt produkter som görs av tyget (t ex sidenband, sidenklänning). På engelska heter både silke och siden silk.
Silkesprodukter för pärlareInom smyckestillverkning används bl a pärlsilke, som inte minst passar
knutna pärlcollier men även används till mikromakramé med mera. Sidensnören, som sys av sidentyg, används till så väl kumihimoflätning som till trädda smycken. Populära är också de frasiga, glansiga banden i thaisiden. Även silkesgarner -- 100 % silke eller blandade med andra fibrer -- kan användas i textila smycken liksom tyg.
Bland de lite mer ovanliga produkterna finns kokonger samt s k carrier rods, som ofta färgas in. Dessa är biprodukter från silkesframställningen, vilka används inom mixed media-broderi likväl som smyckestillverkning. Läs mer om det
här.
Typer av sidenDet finns många typer av siden, inte minst bland tyger. Några av de begrepp du kan stöta på bland smyckesmaterial är:
Dupion (även dupioni, thaisiden): Ett frasigt sidentyg med något ojämn struktur och fin glans. Används bl a i äkta sidenband.
Pärlsilke: Tvinnad tråd av silke, som används i framför allt knutna smycken för att hindra dyrbara pärlor från att nöta på varandra samtidigt som de ger en fin drapering. Används ibland även till trädda smycken och makramé även om de är något "slinkigare" och lösare än andra makramétrådar vilket kan göra dem svårare att handskas med.
Knapphålssilke: Stark silkestråd, som används till just att sy knapphål, men även till pärlvirkning och -makramé.
Sari silk: används om band och garn, som tillverkas av tygspill från tillverkningen av sidensaris i Indien. Populära i smycken idag.
Tussah (vildsilke, vanyasilke): silke från ej domesticerade silkeslarver, som äter en varierad föda. Detta påverkar kvaliteten på silket, som får kortare fibrer samt varierade färg. Vildsilke kallas ibland felaktigt för råsilke.
UrsprungSidentyger vävdes först i Kina. De äldsta fynden är från ca 3500 år före vår tideräkning. Enligt legenden, berättar Konfucius, började silket spinnas sedan en silkeskokong fallit ned i den tonåriga kejsarinnan och hustrun till "den gule kejsaren" Xi Ling-Shis tekopp. När hon försökte fiska upp kokongen började silkestråden lindas av kokongen, vilket gav henne idén att försöka väva med den nya tråden.
Från början var det lyxiga tyget förbehållet kejsaren och hovet, men med tiden spreds det till andra samhällsgrupper och områden i kejsardömet. Handeln med siden och silke var stor -- via Sidenvägen nådde sidenet till Europa -- och Kina såg till att skydda hemligheten kring silkets ursprung för att behålla sin monopolställning. Med tiden spred sig kunskapen om silkesodling till Khotan, Korea, Japan, Indien och Europa och idag produceras silke i över trettio länder (bl a Thailand och Brasilien utöver de ovan nämnda) även om Kina och Indien är de två största producenterna, vilka tillsammans står för mer än 60 % av världsproduktionen av silke.
Odling och tillverkningSilke kommer från silkesmaskens kokonger. Dessa maskar kommer från ägg som lagts av domesticerade silkesfjärilar på speciella papper på silkesodlingarna, spinner skyddande kokonger av silkestrådar kring sig när de går in i puppstadiet. Varje kokong spinns in i en 700 -- 3 000 meter lång tråd, men eftersom inte allt silke på kokongerna är användbart behövs det ca 3 000 -- 5 500 kokonger för att tillverka ett kilo silke. Silket, som hasplas av från kokongen, kallas råsilke. Råsilket spinns sedan samman till tjockare trådar, som används som de är eller vävs till tyg. De sista resterna av silke, som inte kan hasplas av, kardas och spinns till ett grovt garn eller används till stoppning.
Om larverna tillåts växa färdigt kommer de att ta sig ut ur kokongen genom att utsöndra ett enzym som löser upp silkestrådarna. Detta förstör de fibrer människan vill åt och därför dödas larverna, vanligtvis genom att kokas levande då det både dödar larven och gör silket lättare att avlägsna från kokongen, innan dess. Andra sätt att avliva larverna inkluderar gasning och att sticka dem med nålar -- något som gjort att silkesodling då och då får kritik från bl a djurrättsgrupper. I Indien odlas en annan typ av silkeslarv,
Samia cynthia ricini, som dock inte dödas utan tillåts växa färdigt och lämna sin puppa innan silkestrådarna avlägsnas. Denna typ av silke kallas eri silk, ahimsa silk eller peace silk på engelska då den är i enlighet icke-våldsfilosofin i indiska religioner som buddhism, hinduism och jainism. Medan vanligt silke kan vindas direkt från kokongen har erisilke kortare fibrer, vilket innebär att de istället måste spinnas till en tråd. Därför kan silket upplevas som grövre och med mindre glans än mullbärssilke. Vildsilke är också många gånger svårare att färga. Spunna silkesfibrer är inte lika starka som de som kan lindas av kokongen i ett stycke. Erisilke omfattas i begreppen Assam silk och vildsilke, men notera att alla typer av assam- och vildsilke (t ex mugasilke) inte är peace silks.
Det vanligaste silket, mullbärssilke, kommer från larver av släktet
Bombyx mori (se bild nedan). Larverna äter bladen på odlade mullbärsträd, vilket givit silket dess namn. För att framställa ett kilo silke går det åt över 100 kg blad till larverna. Arten är helt domesticerad, vilket innebär att den likt många av våra husdjur inte överlever utan mänsklig omsorg. Aveln har gått så långt att fjärilarna är blinda och knappt kan flyga utan är beroende av mänskliga skötare.
Miljöeffekter och hållbar utvecklingSom naturfiber är silke en förnybar resurs och det ses som relativt miljövänligt i förhållande till exempelvis bomull, men det i sig behöver inte innebär att det inte finns några negativa miljöeffekter förknippade med produktionen. Vid odlingen av mullbärsträd används ibland konstgödsel, men däremot använder man sig inte av bekämpningsmedel då detta skadar larverna. Odlingen är ibland extensiv, vilket bl a innebär att små odlingar av mullbärsträd finns i åkerkanter etc, men odling förekommer inte minst på stora plantager. Till skillnad från exempelvis bomull är själva odlingen med andra ord inte förknippad med stora miljöproblem. De negativa miljöeffekterna handlar framför allt om de stora mängder vatten och energi som går åt vid kokningen av kokongerna.
Även vid färgningen -- liksom vid färgning av alla typer av fibrer/tyger -- går det åt en hel del vatten, men ännu ett problem kan vara att inte alla länder där intensiv tygproduktion förekommer har någon god avloppsrening, vilket innebär att färg- och kemikalierester hamna i naturen där de kan skada såväl människor som djur och natur. Ibland bleks även silket i väteperoxid. En vetenskapsman initialiserade ett forskningsprogram där silkeslarver gavs färgämnen direkt i maten så att de producerade färgade silkestrådar. Detta för att minska den miljöbelastning som förknippas med tygfärgning i kommersiell skala. Som konsument kan man leta efter silke som färgats med naturliga färgämnen eller reaktiva färger snarare än syrabaserade.
Ett problem är också att vissa producenter vill skapa den tunga känslan av äkta silke utan att väva med enbart de relativt dyra silkestrådarna. Då används metallsalter, som kan innehålla exempelvis krom, tenn, bly och/eller järn, för att få ett tyg som känns tyngre och faller som äkta siden, men till ett billigare pris. Vissa människor kan reagera på dessa salter. Krom är känt för att orsaka kontaktallergi.
Vissa silkesprodukter som s k throwster waste, carrier rods och återvunnet tygspill (t ex sarigarn) är biprodukter från tillverkningen. Genom att använda dem minskar slöseriet och spillet vid produktionen.
Ur socialt perspektiv är problemen med silke de samma som med textilindustrin i övrigt: textilarbetare (ofta kvinnor) i fattiga länder arbetar många gånger under dåliga -- rent av usla -- förhållanden med låga löner, trakasserier och osäker arbetsmiljö. Vissa företag är värre än andra, men det finns goda exempel och fair trade-projekt där fokus sätts på att ge arbetarna skäliga arbets- och levnadsförhållanden samt fokus på lokalt hantverk.
Allt det sagt är silke alltså ingen miljövärsting och vissa problem finns i hela textilindustrin. Vissa typer av silke, så som råsiden och vildsilke, ses som miljövänligare än andra. Dels genom produktionen (t ex skonsammare färger, småskalighet) och dels genom att larverna oftast inte dödas. Generellt sett kan småskalighet och lokalt hantverk vara tecken på en mer miljövänlig tillverkningsprocess och förhoppningsvis kan det även göras i enlighet med principerna för rättvis handel/fair trade. Det lär pågå arbete med att ta fram en certifiering för ekologiskt silke.
Silke som inte är silkeDet finns även "silke" som inte görs av silke, men antingen imiterar originalet eller har en liknande lyster och därför beskrivs som silke av marknadsföringsmässiga skäl. Vanligast är rent artificellt silke som konstsilke, vilket oftast är liktydigt med viskos (rayon). Konstsilke är inte minst vanligt i broderigarn. Bembergsiden eller bembergsilke är en typ av konstsilke av rayon.
Annars är kanske det vanligaste fallet av falsk marknadsföring de "sidenband" du hittar i t ex pysselbutiker. De är mycket sällan gjorda av siden utan av polyester.
Vissa tyger som taft (tafetta) tillverkades förr enbart av silke, men idag kan det vara gjort av såväl silke som syntetfiber.
Andra typer av fibrer, som används i tyg och garn, vilka fått sina namn utifrån deras "sidenlyster" är bamboo silk (bambuviskos), soy silk (sojafibrer) och banana silk (bananfibrer). Sea silk är ett sällsynt fiber gjort av trådar från vissa musslor, som fått sitt namn på grund av dess likhet med silke (på samma sätt som spindeltrådar kallas silke). Det är numer även namn på ett silke- och sjögräsfiberbaserat garn från ett företag i Kanada.
För pärlknytning finns det även alternativa trådar i syntetfiber vars fördel är att de inte blir sköra på samma sätt som pärlsilke och därmed håller längre.
För att skilja det från konstsilke kallas äkta silke ibland för
natursilke.
Allergier
Visste du att det finns människor som är allergiska mot silke? Vissa är bara allergiska mot mullbärssilke, andra bara mot vildsilke. Det är larvernas föda, som antas vara boven i dramat då de påverkar proteinerna de utsöndrar. Ytterligare några reagerar på silkesludd oavsett ursprung. En del kan reagera på rester av sericin, ett klistigt protein som vanligtvis avlägsnas från tråden innan den bearbetas. Rester kan finnas speciellt i råsiden (silk noil). Dock påstås sericin även ha positiva egenskaper på huden och används i många hudvårdsprodukter.
*
Källor:Bertilsson, Cecilia (2008):
Textilguide. I
Grön design (red. Bertilsson & Mats Hellmark).
Nationalencyklopedin: silkeNaturskyddsföreningings Grön Guide: Kläder och textilNaturskyddsföreningen: Tyg eller otyg? pdf-fil
Organic Clothing: Raw & Organic Silk: Fact Behind the Fibers.Slöjd håller: silkeWikipedia: History of silkWikipedia: SericultureWikipedia: Silk
