Material: Syntetiska stenar

Att en (ädel)sten är syntetisk eller lab-grown, som det också kallas på engelska, innebär att den skapats av människan i en kontrollerad miljö. En syntetisk sten är inte en imitation. Imitation betyder att något används för att imitera något annat, t ex kvartsglas som används för att imitera olika typer av kvarts.

En syntetisk sten däremot är i princip naturidentisk, det vill säga den har samma kemiska uppbyggnad och fysikaliska likväl som optiska egenskaper som en sten av samma material som brutits i naturen. En syntetisk rubin är en rubin -- den har bara framställts i en teknologisk process snarare än en geologisk. Dock kan vissa syntetiska stenar användas som imitationer för andra ädelstenar, vilket ibland är fallet med moissonit och cubic zirconia (cz), som ofta marknadsförs som diamantimitationer.


Felaktig användning av begreppet
Det kan vara väl värt att veta att inte alla smyckessäljare har full koll på korrekt terminologi och ibland används begreppet syntetisk (ädel)sten mycket slarvig. Alla typer av imitationer, även de billigaste plast- och glasstenarna kallas ibland för syntetisk sten enligt tankegången att inte minst plast är ett syntetmaterial. Ur gemmologiskt perspektiv är det felaktigt och kan bidra till många missförstånd likväl som det bidrar till att ge negativa associationer kring äkta syntetiska (ädel)stenar.

Syntetiska stenar kallas ibland för odlade eller, på engelska, cultured med inspiration från odlade pärlor. Ofta i ett försök att slippa använda sig av begreppet syntetisk som lätt ger associationer till något plastigt, billigt, fejkat osv. I USA är riktlinjerna att man inte får kalla en syntetisk sten enbart cultured om det inte kombineras med ord som lab-grown, laboratory created eller synthetic.

Ibland används ordet manmade på engelska om många typer av imitationer och syntetiska (halvädel)stenar i pärlbutiker. Detta ord omfattar alltså båda typer av sten som framställs på teknologisk väg, men ses kanske framför allt i samband med imitationer (t ex opalit, kvartsglas).


Historia
Syntetiska stenar har använts i över ett århundrade. 1902 producerade parisaren och kemisten Auguste Verneuil (1853-1913) de första syntetiska rubinerna efter att ha utvecklat en metod som i hans ära kom att döpas till verneuilprocessen. Fem år senare producerades över fem miljoner carat rubin enligt denna metod, som även används för att framställa syntetiska safirer och spineller för smycken. Men tiden lärde sig kemister att även framställa laboratorieskapade opaler, smaragder, turkoser och lapis av hög kvalitet. Med tiden utvecklades nya metoder som kunde skapa kristaller av högre kvalitet inte bara för smyckesindustrin utan även för exempelvis lasertillverkning, som kräver mycket klara och välgjorda stenar.

Även diamanter framställs i stor skala på syntetisk väg, inte minst s k industridiamanter som används till slipskivor, borr och andra verktyg, men även till smycken. Försök att omvandla kol till diamanter har gjorts sedan 1700-talet och flera försök under senare delen av 1800-talet lär ha fungerat, men få har kunnat bevisas. På 1940-talet började man i Sverige, USA och dåvarande Sovjetunionen systematiskt forska och utveckla metoder för diamantframställning.

Idag finns det så väl ädelstenar som så kallade halvädelstenar (egentligen ett förlegat om än välanvänt begrepp -- läs här) som framställs syntetiskt. Exempel på det senare är kvarts i olika färger som lab-grown citrine. Att ta fram syntetiska stenar går inte snabbt -- även om man förstås arbetar snabbare än Moder Jord -- syntetisk kvarts tar t ex en till två månader att odla fram beroende på storleken på den färdiga stenen.

En vanlig syntetisk sten i pärlbutiker är hematit, som allt som oftast är tillverkad i laboratorier snarare än i naturen. Ibland säljs de under varumärken som Hemalyke och Hematine, men allt som oftast kallas de bara hematit och vissa pärlare tror felaktigt att dels endast det som kallas hemalyke/hematine är man-made och dels att de syntetiska alternativen är gjort av något annat material. Både syntetisk och naturlig hematit är en form av järnoxid. Det som säljs som magnetisk hematit har oftast någon annnan metall också inblandad. I princip alla nya hematitpärlor idag är syntetiska, oavsett vad de kallas. Hur du kan testa skillnaden mellan naturlig och syntetisk hematit beskrivs här.


Varför syntetiska stenar?
Det finns många anledningar till varför syntetiska stenar används och det handlar inte bara om att de skulle vara ett billigt och behändigt budgetalternativ.

Syntetiska stenar är inte billiga, men med hänsyn till deras kvalitet (bra färg, inga inneslutningar) är de betydligt billigare än "originalen" från naturen. I vissa fall kan en syntetisk sten vara hälften så dyr som motsvarande naturlig sten. Om en smyckeskonstnär/stenslipare eller kund vill ha en mycket stor sten kan det därför vara ekonomiskt försvarbart att välja syntetiskt. Samma sak om stenen bör vara av hög kvalitet.

Dock finns det idag också en annan mycket vanlig anledning till att välja syntetiskt: naturliga stenar är en ändlig resurs och det börjar bli svårare och svårare för gruvindustrin att hitta riktigt högkvalitativa ädelstenar. Som med mycket annat har människan börjat utarma beståndet. Så även om pengarna finns är det inte säkert att en sten av rätt färg, storlek och/eller kvalitet finns till salu. Detta är faktiskt en av anledningarna till att många stenar idag behandlas för att exempelvis färgen ska bli bättre, inneslutningar osynliggöras osv! (Läs mer om ädelstensbehandlingar här.)

Lägg till det att varierande förhållanden i naturen gör att en hel del stenar får just inneslutningar, sprickor, ojämn färg osv, vilket kan göra det extra svårt eller omöjligt att hitta en tillräckligt stor sten med god klarhet i de fall designen kräver detta.

En tredje anledning till att syntetiska stenar används är att de oftast är mycket värmetåliga. Det innebär att de kan användas på ett sätt som naturliga stenar inte kan, t ex bakas in i silverlera som bränns i brännugn, gjutas fast direkt vid metallgjutning eller användas i smyckesdelar som sedan hårdlödas.

En fjärde anledning att välja syntetiskt finns också: hållbarhetsaspekten. En syntetisk sten ger ett stort ekologiskt fotavtryck, det är ingen energi- eller materialsnål process, men det ska ställas i relation till en mycket nedsmutsande gruvindustri (det blir tonvis med avfall för varje gram guld exempelvis) som ibland också har andra etiska problem än enbart potentiella och reella miljöproblem. Sociala missförhållanden med underbetald utnyttjad arbetskraft, expropiering av mark, barnarbete, dålig arbetsmiljösäkerhet osv. I vissa områden kontrolleras gruvorna olagligt av exempelvis knarkkarteller, guerillor eller totalitära regimer. De afrikanska blodsdiamanterna, som användes för att finansiera grymma krig, och Burmas rubinhandel är bara två exempel.


Summering
Allt det sagt är det inte så att alla juvelerare, smyckestillverkare och stenslipar (för att inte nämna kunder) gillar att använda syntetiska stenar. Sharon Elaine Thompsons artikel i ämnet sätter fingret på en viktig punkt: för traditionella juvelerare är värdet på stenarna viktigt och de vill hålla sig till de gamla, klassiska materialen vilket utesluter syntetiska alternativ. Samtidigt finns det många smyckeskonstnärer som vill tänja på gränserna och använda nya och spännande material -- men för dem är syntetisk sten för traditionellt eftersom de ser det enbart som en variant av naturliga ädelstenar. De syntetiska stenarna hamnar därför mellan två stolar och intresset för dem är svagare än det skulle kunna vara om fler såg till deras positiva egenskaper.

Ytterligare ett problem är just det att syntetiska stenar dras med de negativa associationer som nämndes inledningsvis, vilket får såväl producent som konsument att tveka.

Det finns för- och nackdelar med alla materialval och till syvende och sist är valet personligt (samt beroende av marknaden). Oavsett om man välja att arbeta med syntetiska stenar eller ej är det viktigaste kunskap och information: det är viktigt som köpare -- ädelstens- såväl som smyckesköpare -- att veta vad man får vare sig det handlar om huruvida en sten är behandlad på något vis eller ifall stenen är framställd på naturlig eller artificiell väg. Genom att öppet och ärligt redovisa en sten och dess ursprung ökar förhoppningsvis även kunskapen och därmed förbättrade möjligheter att se skillnaden mellan (billiga) imitationer och kvalitativa alternativ som syntetiska stenar.



Huvudsakliga källor:
Rings & Things Gemstone Index: Lab-grown quartz
Sveriges Gemmologiska Riksförening: Färgädelstenar
Thompson, Sharon Elaine (2010): When to Use Lab-Grown Gemstones. Art Jewelry July 2010.
Wikipedia: Synthetic and artificial gemstones


Foto Geologicharka (Own work) [CC-BY-SA-3.0 or GFDL], via Wikimedia Commons