Material: Tenn -- grått, men inte trist

Tenn är en metall som använts av människan sedan forntiden. Tillsammans med koppar skapade den vår första legering, bronset, en framställning som är belagd i Mesopotamien från 3 000 år f Kr och under följande årtusende även i Europa och Asien. Redan under forntiden var den internationella handeln med tenn omfattade p g a en kombination av sällsynthet och användbarhet till såväl nytto- som prydnadsföremål.

Kärl tillverkade i tenn var vanliga under antiken och på medeltiden började tennföremål även användas i kyrkan för att snart bli populära i överklassens hushåll. Under följande århundrade var tennföremålen i det svenska hovet legio. Som material för konsthantverk har tenn en speciell position i Sverige. På 1700-talet tillverkades en hel del tennföremål, men antalet tenngjutare började sjunka under 1800-talet och specialiserade sig på nästan enbart bruksföremål för hushåll, sjukhus och fängelser. Men på 1920- till 1940-talet blev tenn åter populärt i vaser, ljusstakar och andra mer dekorativa föremål, som tillverkades av Svenskt Tenn AB. Tenn användes också i många smycken. Populariteten går upp och ned för tenn, inte minst i antiviteter där priserna idag är låga.

Förutom nytto- och prydnadsföremål som de nämnda ovan används tenn också i exempelvis mjuklod, tennbrons, klockmetall, vitmetall och vid förtenning m m. Förr användes det också i folie, s k stanniol (av latinets ord för tenn, stannum). Rent tenn och oorganiska tennföreningar är ogiftiga, vilket är anledningen till att det också använts mycket i konservburkar. I Sverige har vi också tenntråd, tunna trådar av tenn som spinns runt en kärna av textil tråd, vilken används i samiskt tenntrådsbroderi och för flätade smycken.

På fotot nedan syns två exempel på svenska tennsmycken: ett gjutet hänge med motiv från Hov, Bjärehalvön, samt ett graverat hjärta på ett halsband av bolotyp.




Pärlor och smyckesdelar
Det lättanvända tennet har en matt gråaktig färg, som ofta pläteras med guld, silver eller andra metaller (se inledande fotot), men det finns också pärlor och smyckesdelar av opläterat tenn. För att metallen inte ska oxideras skyddslackas ibland dessa pärlor. Ytan på tenn är som sagt matt, men om du skrapar på den kommer en ljusare glansig metall att framträda. Denna egenskap kan användas t ex för att dekorera smycken, som hjärtat ovan.

En nackdel med tennpärlor är att de billiga varianterna kan innehålla en del bly. För att skapa tennföremål har man alltid legerat tennet med bly, vismut eller antimon – antimon kan fördröja eller förhindra tennpest – i olika procentsatsen (vilket också är anledningen till att tenn började kontrolleras och stämplas redan 1375). Numer används främst koppar och antimon – skapar legeringen hårdtenn, eng. pewter – men ju billigare pärlor, desto större är riskerna att de innehåller en ansenlig mängd av miljögiftet. Smyckesdelar i tenn finns i en mängd olika kvaliteter och kan vara allt från blyfritt fint tenn till blyrika föreningar med dålig hållbarhet. För mer om riskerna och förekomster i pärlor och smyckesdelar se Bly -- den användbara men giftiga metallen.

I USA finns både lagstiftning och konsumentmedvetenhet kring bly, vilket gör att tennpärlor tillverkade där (t ex TierraCast, Green Girl Studios osv) är blyfria. Däremot saknas regleringar kring nickel: pläterade tennpärlor uppfyller ibland inte EU:s krav på nickelhalter. Är du osäker, fråga säljaren eller vänd dig direkt till tillverkaren. Förutom Kina och USA tillverkas tennpärlor i bl a England, inte minst pärlor med keltiska motiv. Liksom amerikanska tillverkare brukar engelska använda tennlegeringar av hög kvalitet, ofta s k britanniametall, som är känt för sin höga lyster och goda smidbarhet.

I hobbybutiker finns kit för dig som vill testa att gjuta i tenn, t ex för att skapa smyckesdelar. Tänk på att välja en tennlegering som är blyfri. Eftersom tenn smälter vid relativt låga temperaturer så krävs inte mycket utrustning för att gjuta enkla figurer.


Källa: Nationalencyklopedin.