Kultur: Pärlor för bön

Pärlor hör intimt ihop med religionsutövning och heliga ritualer. Från specifika pärlor som används som offergåvor (bärnsten) till pärltekniker som endast används för religiösa föremål (peyote). En stor del av världens befolkning tillhör religioner där pärlor används för bön i form av radband. Av de stora världsreligionerna är det faktiskt bara judendom som inte begagnar sig av bönepärlor.

Noterar också att engelska bead kommer från bede, som betyder just bön, och in på 1500-talet användes bead nästan bara för att beteckna radbandspärlor. Det svenska ordet radband är en förvanskning av ravband, som är belagt sedan 1668. Rav betyder bärnsten på fornnordiska – ett material som var vanligt i radband. Ja, så betydande var användningen att reformationen i Europa betydde problem för de brandenburgska kurfurstarna, som dominerade bärnstenshandeln.

Att använda småstenar, riskorn, kulor, pärlor och liknande för att räkna böner anses vara lika gammalt som ritualen att be dem. Bruket att räkna med pärlor på snöre kommer ursprungligen från hinduerna och spreds västerut via islam till de kristna européerna under senmedeltiden. Jag tänker börja med att gå baklänges från Europa och kristendomen till Indien och hinduismen för att sedan övergå till några moderna bruk av radband. Kristendomen får störst utrymme dels för att jag hittat mest information om det och dels för att katolicismen är kanske den religion vi främst förknippar med radband utan att kanske känna till något mer om hur det ser ut eller används.

Katolicism

Enligt forskare kom radbandet till de kristna via kontakter med islam, inte minst under korstågen, men bland kristna finns även andra förklaringar. En sådan är att Sankt Dominic fick det från jungfru Maria, som uppenbarade sig för honom 1214. Som ett annat ursprung anges att radband utvecklades från ett snöre med 150 knutar som munkar använde för att hålla räkning på de böner de skulle be under varje dag. Även om radbanden används sedan medeltiden var det först 1520 som de officiellt godkändes av kyrkan genom Leo X. Före radbanden användes exempelvis bönerep med knutar på.

Inom kristendom är det romersk katolska radbandet – kallad rosenkransen efter bönen (från tyskans rosenkranz) – det mesta kända och troligen det som de flesta av oss tänker på när vi hör ordet radband. Dess engelska namn, rosary, kommer från latinets rosarium som betyder rosengård. Rosor är viktiga symboler inom kristendomen och kan symbolisera Maria, ”den oskyldiga/rena rosen”, eller Jesus – tänk på psalmen ”Det är en ros utsprungen”. Radbandet kan ha olika antal pärlor och är uppbyggt med grupper om tio pärlor som motsvarar en dekad samt en större pärla mellan varje dekad. Fem grupper är vanligt, men klerker kan ha upp till femton grupper, vilket motsvarar alla mysterierna. Radbandet är vanligt hos enskilda katoliker.

Moderna katolska radband har ofta pärlor knutna på tråd eller länkade med metalltråd. Dessa pärlor kan inte förskjutas på tråden som lösa pärlor kan, vilket är den vanligaste formen av radband i andra religioner. Vanligen har de ett krucifix och/eller en madonnabild. Radband finns i alla prisklasser, från de lyxigaste i guld till de billigaste i plast, som massproduceras i låglöneländer. Plast- och träradband är de allra vanligaste idag, men även glas, rosenblad, korall, kristall och halvädelsten används. Radbandet kan bäras kring halsband eller handleden, vikt över bältet eller nålat till klädedräkten då det inte används.

Det vanligaste är att rosenkransen används vid bönen med samma namn. Det är en meditativ bön där katoliken ber en Fader Vår, tio Ave Maria (Hell, dig Maria) samt en Gloria Patri (Ära vare Fadern), vilket sammantaget kallas för en dekad. Under 1900-talet blev det också vanligt att lägga till en Fatimas dekadbön efter varje dekad. Vid varje dekad mediterar personen över mysterierna, händelser i Jesus och jungfru Marias liv, som är indelade i tre grupper med vardera fem händelser. Grupperna kallas Den glädjerika rosenkransen, Den smärtorika rosenkransen och Den ärorika rosenkransen. Under Rosenkransens år, 2002, lade dåvarande påven till en fjärde grupp: Livets och ljusets rosenkrans. Före bönen läses trosbekännelsen (via pärlorna som går från krucifixet till själva ”halsbandet”). Radbandet kan även användas vid andra böner och bön med radband kan ordineras av en präst vid bikt, som botgöring för en synd. Det finns radband speciellt gjorda för att användas vid botgöring.

Förutom de vanliga radbanden finns även andra varianter. Paternosterpärlor eller bara paternoster (eg. Fader Vår) är ett exempel på radband vilket skiljer sig från andra genom att inte forma en cirkel. Det är istället uppträtt på ett ”rakt” snöre med en tofs eller medaljong i varje ände. I början använde alla radband tofsar medan kors och krucifix var ovanliga. Detta radband var enkelt att hänga från bältet. Längden kunde variera där de längsta var fem dekader långt och fick då upprepas tre gånger för dagens 150 böner. När ”vanliga” radband blev vanligare kunde även de benämnas paternoster. Dessa radband användes främst av munkar, men spred sig även till män utanför klostren. Kvinnor använde mycket sällan eller aldrig paternoster. Andra radband är specifika för vissa katolska grupper, som gaelisktalande irländare (”St Anthony’s Rosary”), serviter, franciskaner (”Den Franciskanska kronan”) och birgittinernunnor. Dessa har anpassat antalet pärlor till sina böner och traditioner.

Övrig kristendom

Även om radbandet främst förknippas med katoliker så används det även av andra kristna, inklusive andra katolska grupper än den romersk katolska. Dock är användandet inte lika allmänt och utbredd i dessa grupper. Några grupper som presbyterianer och baptister använder inte radband och avråder aktivt sina medlemmar från att använda dem. Radbanden har blivit vanligare bland rysk-ortodoxa även om kyrkan förordar att traditionella bönerep, levstokvas, bör användas. Levstokvas har knutar istället för pärlor, men kan ibland dekoreras med pärlor. Andra bönerep, som används främst i Östeuropa, kan ha några pärlor bland knutarna för att markera grupper. Traditionellt är pärlorna röda, men numer kan de även ha andra färger.

Det verkar finnas en efterfrågan på radband bland kristna, vilket märks bland annat genom att ett anglikanskt radband togs fram under 1980-talet, som sedan spreds även bland andra protestanter och därav ibland kallas för det ekumeniska radbandet. Redan tidigare använde prästerskapet inom den anglikanska kyrkan radband vid bön. Radbanden består av 28 pärlor uppdelade i fyra grupper, ”veckor”, med en större pärla framför varje grupp samt ännu en ensam pärla intill ett kors (i undantagsfall ett krucifix). De större pärlorna kallas crusiform beads då de, när radbandet ligger utbrett på ett bord, formar ett kors. De totalt 33 pärlorna representerar Jesus 33 levnadsår på Jorden och de sju grupperna representerar skapelsens sju dagar och kyrkoårets sju delar. Materialet kan variera från frön till ädelsten. Anglikanska radband har främst använts av präster och munkar, men även av andra. Det finns inga påbud från kyrkan kring vilka böner som ska bes med radbandet. Till skillnad från katolikerna fokuserar anglikanerna på Jesus, inte Maria.

1995 skapade pensionerade biskopen Martin Lönnebo den så kallade Frälsarkransen. Han ville skapa ett hjälpmedel för koncentration och bön för den evangeliska kyrkan och fastnade till slut för radbandet. Frälsarkransen möttes i början med skeptisism, men har idag sålts i stort antal. Det korta radbandet består av tolv runda och sex avlånga pärlor i olika färger. Pärlorna är gudspärlan (guld), tystnadspärlorna (6 st, brun), jagpärlan (pärlemor), doppärlan (vit), ökenpärlan (sandbrun), kärlekspärlorna (2 st – att älska respektive bli älskad – röda), hemlighetspärlorna (3 st, vita), Nattens pärla (svart) samt uppståndelsepärlan (vit). De tolv runda pärlorna representerar himlens tolv portar.

Islam

De tidiga muslimerna använde troligen småstenar för att räkna sina böner, men det finns även skrifter som säger att redan Fatima, en av profeten Muhammeds döttrar som idag ses som ett föredöme i fråga om gudfruktighet bland muslimer, gjorde det första radbandet. Det antas allmänt att muslimerna anammade radbandet genom kontakter med Asien, men exakt när detta hände vet ingen. Ett muslimsk radband kallas för misbaha, subha eller tasbih på arabiska samt tespih på turkiska. Tasbih används framförallt av muslimer utanför arabvärlden.

Liksom inom kristendomen är antalet pärlor viktigare än materialet de görs av. Ett traditionellt muslimskt radband håller 99 pärlor, vilket motsvara de 99 namn på Gud/Allah som människorna känner – det hundrade är dolt för dem. Det finns även radband som endast innehåller 33 pärlor, vilka räknas igenom tre gånger (3 x 33 = 99). Det lär även finnas radband med 25 pärlor. Materialet är vanligen trä, men även olivkärnor, elfenben, äkta pärlor, bärnsten, (halv)ädelsten och plast används. Radbandet används vid dhikr, vilket innebär att den troende tänker på guds närvaro, innebörden av trosbekännelsen samt guds namn. Vanligen görs det genom att man repeterar de 99 namnen, men man kan även upprepa exempelvis trosbekännelsen eller andra böner. Oftast utförs det som en inre meditation, utan att namnen sägs högt även om det senare även förekommer i vissa fall. Eftersom även hjärtats röst räknas så kan en muslim även räkna det som en bön om han eller hon flyttar en pärla medan denne exempelvis samtalar med en annan person.

Inom den strängare wahabismen eller salafismen (en benämning för ortodoxa sunnitiska grupper som är kritiska till andra) tolereras generellt inte radband då de menar att Muhammed endast räknade sina böner med högerhandens fingrar och därför bör även andra muslimer göra så. Men om en person har lätt att tappa bort sig i räknandet av sina böner kan det vara tillåtet för denne att använda ett radband som hjälpmedel. Också vissa andra muslimer kan se radbandet som onödigt eller pretentiöst.

Hinduism, jainism och buddhism

Hinduerna räknas som skaparna av radbandet och även om man inte vet säkert när bruket uppkom räknar vissa med att radbandet använts sedan 700-talet i Indien. Radbanden spreds sedan till buddhismen, som började som en falang inom hinduismen, och den tredje stora indiska religionen, jainismen.

De hinduiska och buddhistiska radbanden kallas för mala eller japa mala. Radbanden används för att hålla räkningen när en troende upprepar mantran eller en gudoms namn (att göra det senare kallas japa). Shaivister, hinduer som tillber Shiva, använder radband med 32 till 108 pärlor gjorda av rudrakshanötter som endast växer på Java. Shiva brukar också avbildas med ett sådant radband runt sin hals. Vishnuiter, som tillber Vishnu, använder radband med träpärlor av tulsi, en helig buske. Vanligen är de 108 pärlor långa – ett tal som har speciell betydelse inom hinduism. Det finns också en 109:e pärla, som håller ihop radbandet och kallas sumeru-, bindu-, stupa- eller gurupärlan.

Även buddhistiska radband har vanligen 108 pärlor, vilka symboliserar de svagheter en människa måste överkomma för att nå nirvana. Speciellt munkar använder dessa långa radband medan lekmän kan ha varianter med bara 30 eller 40 pärlor. Antalet pärlor skiljer sig även mellan olika inriktningar. Inom japansk buddhism används ibland 112 pärlor. Traditionellt görs pärlorna av trä från det heliga bodhiträdet, men då religionen spreds så förändrades även traditionerna av de nya utövarna. Halvädelsten (karneol och ametist), lotusfrön, ben och bärnsten är exempel på material som också används till pärlorna. Även sandelträ är ett vanligt material. På kinesiska kallas radbanden shu zhu, fu zhu eller nian zhu och på japanska kallas de juzu eller nenju. Japaner, speciellt kvinnor, sätter ibland ett o- före namnet, som en hedersbetygelse.

Inom hinduisk och buddhistisk tantra kan olika färger och material användas beroende på vad radbandet ska användas för. Utövare av Jodo Shu, en japansk buddhistisk grupp, använder ett dubbelradigt radband där den yttre raden räknar antalet recitationer medan det inre räknar antalet ”varv”. Även inom jainismen används radband, som vanligen är 150 pärlor långt.

Nyhedendom och privatreligiösa

I vår nya tid där statskyrkan inte är obligatorisk eller ens relevant och där vi lärt oss mer om andra religioner har det blivit vanligt att ateism ersatts av ”hoppande” (i motsats till troende) och att ”tro på något”. Vissa privatreligiösa, som dessa icke-kristna troende kallas, har tagit upp gamla kristna symboler och handlingar som just radbandet för bön och meditation i sina egenkonstruerade religionsutövanden.

Även ”nyhedningar” (utövare av wicca, asatro, naturdyrkan, druidism, modern schamanism m m) har anammat radbandet. På senare år har det blivit utbrett bland wiccans och nyhedningar åtminstone i USA. För vissa är det ett sätt att blanda kristendom och paganism, medan andra ser radbandet som icke-kristet. Radbanden är inte lika uniforma som inom andra religioner och kan bestå av olika material, former o storlekar i samma band samt även innefatta berlocker, talismaner och hängen i varierande antal och symbolik. Antalet pärlor varierar också. Vanliga typer av ”wiccaradband” är Thirteen Moons Rosary, som symboliserar årets tretton månader, samt Triple Goddess Rosary, som symboliserar modergudinnans tre uppenbarelser. Liksom med mycket inom wicca och new age kan radbanden varieras beroende på syfte och användarens inriktning eller tycke och smak.

Som i andra religioner används radbanden som hjälpmedel för bön och meditation, men även som avslappnande ”stresspärlor”, för att förankra energier, som hjälpmedel vid förtrollningar (spells), bärare av välsignelser, offergåvor och/eller talismaner att behålla själv eller ge till en person som befinner sig i ett utsatt läge (som en änka, svårt sjuk, soldat, havande kvinna eller liknande). Radbandens symbolik kan kombineras med kristallterapi så att stenpärlorna väljs efter sina helande egenskaper. Radbanden kan köpas färdiga, men även göras själv av utövaren.

Icke-religiöst bruk

Från Grekland kommer komboloi, som påminner om radband i utförande, men som inte används för religiösa ändamål utan som ett hjälpmedel för avstressning eller bara som tidsfördriv av män. Ursprunget är omdebatterat, men ortodoxa eller muslimska radband har föreslagits som källa för ”stresspärlorna”. Komboloi museum använder ordet även för hinduiska och muslimska radband. I Armenien används liknande ”stresspärlor”, precis som i Grekland utan religiös anknytning.

Bland muslimer har det religiösa bruket av radband minskat något och istället används de ibland som ”stresspärlor” eller statussymboler. I vissa pärlbutiker kan man även köpa hinduiska radband av rudrakshanötter, tulsi eller sandelträ att använda i sina egna smycken. Dessa radband kan även återfinnas i vissa bijouteributiker där de säljs som vilka modesmycken som helst.

Det katolska radbandet populariserades stort som modesmycke av Madonna i början av 80-talet och har även senare varit en populär accessoar (liksom kristna kors generellt) utan religiösa förtecken. Att som icke-troende använda ett radband som smycke kan dock ses som vanhelgande av många katoliker, inte minst inom grupper som förföljts för sin tro under perioder i historien. Dekorativa medeltidsinspirerade radband återfinns även som smycken inom gothkulturen.

Personer som mediterar kan använda sig av radband liknande malas. Ibland har de helt enkelt anammat malas, men utan den religiösa anknytningen, fast det finns också de som skapat meditationshalsband fristående från de hinduiska eller buddhistiska radbanden. Dessa meditationspärlor är i flera fall inspirerade av malas, men det finns även de som helt skapat radband efter eget huvud.

***

Trots att denna artikel blev bra mycket längre än tänkt har jag bara hunnit skrapa på ytan. Vill du lära mer om radband inom en viss religion eller i ett visst land rekommenderar jag dig att läsa vidare för att fördjupa dig i radbandens symbolik och användning. Det finns stora skillnader i hur radbandet ser, vad de är gjorda av och hur de används inom en och samma religion beroende på inriktning och geografi. Källorna nedan är ofta ganska sammanfattande så sök vidare via deras källor eller vetenskaplig litteratur. Jag reserverar mig för ev. faktafel då jag ej själv är utövare av någon av religionerna ovan utan förlitar mig på andra källor.

Källor:
Dicander, Jörgen: Privatreligiösa. Dalademokraten.
Frälsarkransens hemsida
Greer, John Michael & Clare Vaughn (2007): Pagan Prayer Beads: Magic and Meditation with Pagan Rosaries. Weiser Books.
Komboloi Museum
Laning, Chris: Bedes Bydding: Medieval Rosaries & Paternoster beads. The Bead Bugle
Nationalencyklopedin. Multimedia 2000 plus (DVD) 1997
Wikipedia
Winston, Kimberly: ’Hail Persephone’: Pagans Retool the Rosary. Religion News Service
Paternoster Row. Historical Rosaries & Paternosters
Prayer Beads: A Cultural Experience. Museum of Anthropology, University of Missouri-Columbia.