Teknik: Tagling av snören och snoddar

I min recension av boken Smycka dig (Eriksson & Videgård, 1997) så nämnde jag att den innehöll instruktioner till att tagla. Vad innebär då detta och hur kan en smyckestillverkare eller pärlare ha nytta av denna metod?

Jo, taglingen innebär egentligen en metod att hindra ett rep eller en tamp från att gå upp i änden. Med syntetfibrer förhindras detta oftast genom att änden av repet eller snöret smält med hjälp av värme (t ex från en tändare), men detta går inte med naturfibrer. Därför surras en tunnare tråd eller snöre runt repet istället.

I smycken är det vanligaste att avsluta snören, snoddar och flätor med exempelvis avslut där änden limmas eller kläms fast (vikavslut, koner, hylsor). Att tagla är, så vitt jag vet, ovanligt, men ett alternativ till detta. I ovan nämnda bok används denna metod för halssmycken av såväl gummi- och lädersnören som japanska snoddar. Till taglingen används björntråd eller DMC-garn (vi pärlare börjar naturligvis att fundera på att använda starka pärltrådar). Det går också bra att använda tunn metalltråd (0,3 -- 0,4 mm), som Sherri Haab gör med ett par läderarmband i sin bok Designer-Style Jewelry.

Hur används taglingen rent praktiskt i smycken? Låt mig ge ett exempel. I Erikssons och Videgårds metalltrådsvirkade Cirkelsmycke viks ena änden av halsremmen ned så att en liten ögla bildas. Tråden surras fast runt om den dubblerade tråden (närmast änden). I den ögla fäst sedan en knapp som fungerar som lås. I andra änden på remmen görs likadant, men med en större ögla som går över knappen. Du kan även göra två små öglor, som du sedan fäster ett lås i.

Tydliga instruktioner för en enkel taglingsmetod finner du på svenska Wikipedia. Det finns också andra varianter, men dessa används främst när den enkla metoden inte anses hållbar nog. I smycken är detta inte ett lika stort problem (glömd dock inte att tråden måste dras ihop hårt för att hålla). Däremot kanske du är intresserad av de andra varianterna då de ser annorlunda ut.