Material: Äkta bärnsten -- eller?

Bärnsten är en vacker och fascinerande sten, omgärdad av många legender och sagor. Kåda från urtiden som då och då flyter upp på våra skånska stränder. Bärnsten har historiskt sett varit mycket eftertraktad och tillskrivit många positiva egenskaper. Tyvärr har detta också lett till förfalskningar och imitationer, precis som med många andra dyrbara stenar. Det är absolut inget nytt fenomen, men fortfarande blir många blåsta vid köp av bärnsten. Att åka till ett land känt för sina bärnstenar hjälper inte ty i länderna kring Östersjön finns många som tjänar pengar på att sälja falsk bärnsten till ovetande turister.

Och "bärnstenen" på bilden ovan? Den är gjord i lucite, ett annat namn på akryl. Ren plast infattad i sterling silver och med spännande inneslutningar av växtdelar. Vilket säljaren också sålde det som.


Material
Det finns flera olika typer av material som används för att imitera bärnsten. Jag tar också med andra naturliga material, som ibland avsiktligt eller oavsiktligt säljs som bärnsten.

African "amber": trade beads och andra afrikanska pärlor som säljs som bärnsten eller "bärnsten" är vanligen inte äkta bärnsten. Ibland är det kopal (se nedan), men det finns också andra material som en mix av naturliga och industriellt tillverkade hartser, ren plast eller plast med några pyttesmå bitar bärnsten (se Polybern). Materialet beror också på pärlornas ålder och en sträng kan innehålla pärlor av varierande ursprung. Dyra, gamla afrikanska pärlor kan vara äkta bärnsten.

Afrikansk bärnsten: se Kopal.

Akryl: även sålt under namn som plexiglas, perspex, lucite mm. I USA kallas akrylbärnsten för slocum imitations och kan köpas i block för bearbetning.

Amber stone: betyder inte bärnsten, utan är namnet på en gul afrikansk opal.

Amberdan: Plast, som ofta säljs med inneslutningar. Luktar illa när den upphettas/antänds.

Amberina: namn på ett konstglas i nyanser från rött till ljus bärnstensfärg. Från början ett varumärke. Se vidare Glas.

Ambroid: annat namn på pressbärnsten, mosaikbärnsten eller rekonstruerad bärnsten. Stavas även amberoid. Små bitar av äkta bärnsten hettas upp och pressas samman till en större bit, som sedan kan användas till exempelvis pärlor eller hängen. Tekniken uppfanns på 1800-talet och är idag väldigt vanlig.

Bakelit: Tidig plast, som idag har samlarstatus. Användes speciellt på 1920-talet för tillverkning av bärnstenspärlor, inte minst i rött som var på modet. Plasten är hårdare än bärnsten och luktar illa om den antänds.

Bernat: även bernit. Konstprodukt från Tyskland. Påminner mycket om naturbärnsten och innehåller stress spangles, som ska efterlikna naturliga sprickbildningar. Innehåller ibland inneslutningar.

Celluloid: En plast som uppfanns på 1860-talet och användes för att imitera bärnsten. På franska kallades den då ambre antique. Materialet är mycket brandfarligt och används inte idag, men antika imiterade bärnstenspärlor finns så klart kvar. Luktar kamfer om den antänds.

Faturan: En halvsyntetisk bärnstensimitation. Uppfanns enligt berättelserna av en egyptier på 1700-talet för att användas i muslimska radband, men det ursprungliga receptet på imitationen försvann på 1940-talet. Försök att kopiera originalreceptet har misslyckats. Har bland annat använts i grekiska komboloi och begleri.

Glas: Det säljs mycket olika typer av glaspärlor färgat i olika gula och bruna bärnstensnyanser. Dessa misstas sällan för äkta bärnsten då glas är kallare, tyngre, hårdare och har en annan lyster än bärnsten.

Horn: färgat horn harn använt till opaka "bärnstens"pärlor. Den luktar väldigt otrevligt, som bränt hår, när det upphettas eller antänds. Skiljer sig också i lyster och struktur från äkta bärnsten.

Kauriharts: även känt som råkopal (jämför kopal nedan). Kåda som tappas direkt från kauritallen. Kopalen användes till fernissa, men hanteringen förbjöds då träden ofta dog av ingreppen. Idag finns ingen industriell efterfrågan på kopal.

Kasein: Härdat mjölkprotein. Ganska ovanlig i imiterade bärnstenssmycken. Har hög densitet.

Kopal: även känd som "afrikansk bärnsten". Är stelnad kåda, men betydligt yngre (kanske 300 000 år). Naturliga inneslutningar är sällsynta, men förfalskade sådana säljs i stor omfattning. Den doftar inte på samma sätt som bärnsten och blir klibbig i handen när den hålls ett tag.

Mosaikbärnsten: se Ambroid. Det finns även en annan typ av mosaikbärnsten där bitar av äkta bärnsten binds samman med ett vitt harts så det bildar en mosaik.

Naturbärnsten: Namn på äkta, omanipulerad bärnsten. Enligt tyska bestämmelse måste stelnad kåda vara minst 20 miljoner år gammal för att få kallas just bärnsten.

Polybern: En konstprodukt, som utvecklats i Tyskland. Består av polyester med inblandade småbitar av bärnsten. Räknas som en av de mest avancerade imitationerna, som är svår att skilja från äkta sten. Det finns också en liknande produkt från Polen, som en tid överflödade smyckesmarknaden. Är en vanlig imitation idag. Andelen äkta bärnsten kan vara väldigt, väldigt låg.

Polystyren: En termoplast, som lätt gjuts och därför blivit populär bland producenter. Plasten är lättare än äkta bärnsten och upplöses lätt i bensin.

Pressbärnsten: se Ambroid.

Rekonstituerad bärnsten: se Ambroid.

Stelnad kåda: Det har hänt att stora block att "bärnsten" plockats upp av trålare. Dessa är vanligen kåda eller bärnstens-/kopalfernissa, som packeterats i tunnor och fraktats på skepp i historisk tid. När båten förlist till sjöss har kådan sjunkit till botten och stelnat till.

Succinit: Äkta östersjöbärnsten.


Notera: äkta bärnsten kan vara allt från opakt elfenbensvit eller brun till klart (genomskinligt) röd eller grön. Den behöver alltså inte vara den klassiskt klara gula eller gulbruna färg vi tänker på till vardags som "bärnstensfärgad".


Inneslutningar
I århundraden har människor sålt bärnsten med falska inneslutningar. Det är ett fascinerande faktum att den stelnade kådan innehåller små insekter, pollen och andra växtdelar, men all bärnsten gör det inte. Långt ifrån. Både äkta och imiterad bärnsten förses många gånger med moderna inneslutningar. Man gör helt enkelt så att man borrar ett hål i bärnstenen eller hettar upp den och så lägger man i en stor fet gräshoppa eller till och med små däggdjur. Detta då sådana inneslutningar gör bärnstenen så mycket mer värdefull.

Hur kan du då skilja äkta inneslutningar från falska? Vi kan inte se skillnad på moderna och förhistoriska insekter själva ju. En bra princip är alltid att gå efter priset: är något för billigt så är det något lurt. En annan viktig sak att leta efter är tecken på kamp eller rörelse. En insekt som fastnar i kåda kommer inte att stillsamt slumra in utan försöka rycka sig loss. Ibland finns bara ben kvar i bärnstenen då insekten antiken offrat ett eller två för att komma loss eller en fågel ätit upp resten. Ser insekten ut att bara ha gått och lagt sig i kådan så handlar det mycket troligt om en modern insekt som exempelvis gasats ihjäl och inneslutits. Äkta inneslutningar är sällan perfekta!

En annan sak att tänka på är djurets storlek. Precis som att vi människor inte fastnar för evigt om vi lägger handen i kåda så gör inte heller stora djur det. De inneslutningar av ödlor, grodor och t o m däggdjur som sågs i äldre litteratur har idag antingen visat sig vara förfalskningar eller aldrig ha funnits alls. De lär finnas några helt inneslutna grodor och ödlor, men betänk att sådana här unika bärnstenar är mycket dyrbara och eftertraktade. De går mest sannolikt inte att köpa på någon billig marknad. Ryggradsdjur är mycket ovanliga i naturbärnsten – men vanliga i imitationer!

Äkta bärnsten kan rent naturligt också innehålla många luftbubblor eller luftfickor samt avtryck från främst växter. Luftbubblor förekommer ibland i anslutning till fångade insekter, som andats ut luft i dödsfällan. I imitationer finns oftast inte några sådana bubblor vid djuret.

Skulle du råka köpa en sådan här falsk inneslutning kan du i alla fall trösta dig med att även experter låtit sig luras av förfalskningar!

En annan typ av inneslutningar, som inte är naturliga, men är en klassisk "förbättring" av naturbärnsten är de s k sun spangles. Detta är "fiskfjällsliknande skivor" inuti stenen som skapas när stenen klarkokas, d v s hettas upp för att bli mer genomskinlig. Vid kokning händer också att stenen färgas för att få en mer attraktiv nyans.


TestmetoderDet finns många olika sätt att testa bärnsten. De jag tar fasta på här är sådana alla kan göra hemma. Du kan läsa mer om dessa längre ned. Alla testmetoder har jag tagit från Stenen som flyter och brinner. En bok om bärnsten (1995, Norstedts) av Åke Dahlström och Leif Brost.
1. Syn- och känselintrycket: Äkta bärnsten är sällan helt enhetlig i sin form, färg och struktur. Bra konstprodukter härmar dock denna oregelbundenhet, men inte billiga varianter. Den känns också på ett speciellt sätt, som inte är lätt att förklara men som man lär sig efter hand. Ha gärna med en garanterat äkta bärnsten för jämförelse, råder Dahlström och Brost. Ambroid är oftare mörkare i färgen och har skiftande nyanser jämför med äkta bärnsten, men den kan även färgas. Ambroid och kopal saknar naturbärnstenens lyster.

Äldre smycken och liknande har ofta sprickor i ytan och pärlor förslitningar vid hålen, till skillnad från imitationer. Hartser som kopal kan också spricka efter en viss tid.

2. Nålprov: Stick en upphettad nål i bärnstenen och känn efter den aromatiska kådalukten. Även ambroid och polybern luktar dock kåda. Det finns också producenter som blandat in bärnstensmjöl i plastimitationer för att dessa ska lukta "rätt". Annars luktar plast och horn mest illa och celluloid luktar kamfer. Ambroid och polybern luktar kåda och delvis även kopal.

Stick på ett undanskymt ställe där hålet inte kommer att synas (t ex vid hålet på en pärla) och håll helst nålen med en tång eller liknande.

3. Gnidprov: Bärnsten som gnids kraftigt mot en bit ylle eller silke doftar svagt av kåda och blir statisk (drar t ex till sig små papperslappar). Obs! se ovan angående kådalukten. Glas och kopal blir inte elektriskt laddat.

4. Densitetsprov: Bärnsten flyter i mättat saltvatten. Vissa plastimitationer flyter i sötvatten medan andra material sjunker även i saltvattnet. Tänk på att inneslutningar gör naturbärnstenen tyngre. Enklast kan du kolla detta genom ett s k treglasprov. Fyll tre glas med vatten och rör ner 1 msk salt i det ena, 2 msk i det andra och 3 msk i det tredje. Endast bärnsten kommer att flyta i glas 3 eller ev redan i glas 2 men inte i glas 1.

Gillade du fysik i skolan? Ett mer exakt sätt att beräkna täthet än genom treglasprovet är att dividera bärnstensbitens vikt med dess volym (mäts genom att sänkas ned i vatten och förändringen i vattennivå noteras). Östersjöbärnsten har en densitet på 0,9 – 1,1. OBS! Densitetsberäkningar och -jämförelser lämpar sig inte för låga vikter som enstaka pärlor.

5. Eterprov: Om du droppar en droppe eter på bärnsten kommer inget att hända omedelbart, medan plast kommer att börja bubbla och kopal snabbt blir klibbig. Torka dock bort etern från naturbärnstenen fort eftersom den förstör lystern annars!

6. Knivprov: Skär man försiktigt på ytan med en kniv. På äkta bärnsten spricker ytskiktet sönder i småbitar. Plast och bakelit faller av i större bitar eller hela sjok. Obs! Även kopal och ambroid beter sig som bärnsten. En nål kan också användas vid provet.


Det finns fler metoder, med de kräver viss utrustning man sällan har hemma. Äkta bärnsten och ambroid skiljs bäst åt genom att analysera den med polariskop, som vissa juvelerare har. Vill du förstöra din bärnsten kan det vara bra att veta att den smälter vid 300 – 420 grader Celsius och kan lösas upp till 25% i alkohol. Hårdheten är 2,0 – 2,5 på Mohs skala, dvs ungefär som gips. Kan repas med kalkspat och allt som är hårdare än det.

Notera också att det har hänt att säljare blandat någon enstaka äkta bärnsten i ett smycke, som i övrigt består av plast. Då kan test utföras på de äkta pärlorna för att lura kunderna.

*

Källor:
Dahlström och Brost (1995): Stenen som flyter och brinner. En bok om bärnsten. Norstedts.
GemRocks
Rings & Things: But is it really amber? (om "amber" trade beads)
Rings & Things Gemstone Index