Pärlsort: Cloisonnépärlor

Cloisonnépärlor brukar dela pärlare i två läger: de som ofta och gärna använder dem och de som aldrig använder dem. Vissa tycker de är väldigt vackra medan andra ogillar dem, speciellt som vi tyvärr allt för ofta får se slarvigt gjorda pärlor av tveksam kvalitet snarare än de välgjorda konstverk de kan vara. Ännu ett problem många stöter på är att de tycker pärlorna är fina, men har svårt att använda dem på ett bra sätt i sina smycken.


Vad är cloisonné?
Cloisonné eller cellemalj som det heter på svenska är en teknik inom emaljarbete och även namnet på ting som tillverkats med denna teknik. Namnet kommer från cloisons, franskans ord för de låga "väggar" som bildar cellerna som emaljen fylls i. En "underavdelning" av cellemalj kallas trådemalj och skiljer sig på så vis att tråden som skapar väggarna ligger delvis över emaljens yta. Tekniken är tidsödande och omfattar många steg. För att inte tala om tålamodet som krävs för att sitta och skapa mönster på små pärlor för hand. Cloisonné är ingen modern teknik utan har använts redan av etruskerna och romarna.


Historik
Det allra äldsta fyndet av smycken i cloisonnéteknik är funna på Cypern och är över 3 000 år gamla. Ursprunget kommer från det gamla Egypten där man först använde "cellerna" för att infatta bitar av ädelstenar som karneol, turkos och lapis. Över tid utvecklas sedan steg för steg detta tills man började använda sig av glaspulver som smältes fast i cellerna -- med andra ord emaljering. Det var dock först under 500-talet f Kr som emaljering blev mer allmänt förekommande. Grop- och cellemalj användes inte minst hos etruskerna och romarna -- varifrån tekniken spreds i de romerska provinserna. Först under Vendeltiden skedde tillverkning av emaljarbeten i Norden. Men det var i Bysans som guldsmedsemaljen utvecklades stort under 500- till 1100-talet. Därifrån spreds konsthantverket till Italien, Frankrike och Tyskland. Tekniken letade sig även österut till Kina. I Västeuropa ersattes dock på 1100-talet cellemaljen med gropemalj (champlevé) på koppar och brons.

I Kina har cell- och gropemalj förekommit sedan Tang-dynastin (618 -- 906) där det ofta användes på metallarbeten. Konsten nådde en konstnärlig höjdpunkt under Ming-dynastin (1368 -- 1644) och det var under den senare delen av denna period som tekniken började användas i större skala även i Japan. Under 1800-talet uppfanns här en speciell teknik där väggarna mellan cellerna togs bort under arbetet, s k Katonemaljering.

Vanligen görs cloisonné alltså på en metallbas, men när tekniken började användas i stor utsträckning av talangfulla emaljerare i Indien, Kina och Japan under början av 1900-talet så kunde basen utgöras av porslin likväl som koppar och mässing. Det är från denna tradition våra vanliga cloisonnépärlor stammar.

Idag är Kina något av världens nav när det gäller cloisonné.


Tillverkning
Tillverkningen av en cloisonnépärla börjar med att själva basen formas av kopparplåt. Koppar används då materialet är enkelt att töja och bearbeta med hammare. Därefter lödas skiljeväggarna på plats. Väggarna görs av ett antal tunna kopparremsor eller tvinnad tråd som böjs och formas för att sedan placeras ut på pärlans yta så ett mönster bildas.

När grunden så är färdig ska mönstret färgläggas med pulveriserad emalj i olika färger. Med försiktig hand fylls de små cellerna. Därefter bränns pärlorna i en brännugn. När emaljen smälter sjunker den ihop något, vilket gör att mer emalj måste påföras och brännas i ett antal omgångar innan pärlan är färdig.

Med emaljeringen färdig och pärlan avsvalnad återstår några steg. Först ska pärlan poleras för att det ska bli en jämn yta där emaljen och cellväggarna är lika höga. Efter det ska den åter in i brännugnen sedan våtpoleras. Så följer ännu en polering med karbon för att få fram en viss lyster i pärlan.

Det sista steget består i att pärlan förgylls eller försilvras, s k elektroplätering. Det innebär att pärlan sänks ned i ett metallfärgbad där ström tillsätts vilket gör att ett tunt lager metall lägger sig på den exponerade kopparn. Ett andra bad kan behövas och därefter poleras pärlan lätt innan den är färdig att användas.


Utbud
De cloisonnépärlor vi köper är mer eller mindre uteslutande massproducerade i Kina. Materialet, förutom emaljen, är en guldfärgad kopparbas, men det finns även ett mindre utbud silverfärgade pärlor. Pärlorna finns i ett stort antal utförande, från små runda pärlor i klassisk stil till stora fokalpärlor, som kan användas som hängen. På bilden ovan syns ett urval vanliga och några lite mindre vanliga pärlformer.

Det finns även konsthantverkare och guld-/silversmeder som tillverkar cloisonnépärlor i Väst. Då handlar det främst om unika exemplar, som de oftast använder i sina egna smycken snarare än säljer för smyckestillverkning. Vanligen görs dessa i ädelmetall som sterlig silver och äkta guld. Eftersom tekniker som cellemalj och pliqué à jour är så tidsödande är det inte många som idag arbetar med dessa tekniker.


Egen tillverkning
Är du intresserad av att lära dig mer om att själva skapa pärlor och smycken i emalj så finns grunderna beskrivna i de flesta böcker om emaljering. Se även artiklarna på Ganoksin och Glass on Metal.


Källor:
Carpenter, Wodrow: Cloisonne Primer. History of Cloisonne technique. Ganoksin.
Nationalencyklopedin
Paluzzi, Sandra: Cloisonne Beads. Beading Times.
Wikipedia (engelska)
Wikipedia (svenska)