fredag 31 oktober 2014

Historia: Pärlekransar


Begravningsmuseum online


Har du hört talas om pärlekransar (ibland också stavat perlekrans eller pärlkrans)? Det är ett bruk som försvann ganska abrupt och som därför idag är okänt för många. Annat var det i -- speciellt södra -- Sverige under första halvan av 1900-talet då pärlekransarna hade sin storhetstid. Då var kransarna en vanlig syn på kyrkogårdarna.

En pärlekrans var en gravprydnad som tillverkades under en tid då man börjat massproducera billigare glaspärlor och då det samtidigt var sällsynt och kostsamt med färska blommor året runt. I gamla tider smyckades gravarna, speciellt under den kallare delen av åren, av kransar och kors med konstgjorda blommor. Vanligt var granriskransar med vaxdoppade pappersblommor, men man importerade också pärlekransar -- och pärlekors (se bild nedan) -- från kontinenten. Det finns gamla foton som visar gravar med över tjugo pärlade kransar.

Pärlekransarna bestod av en delvis pärlklädd svart ståltrådsstomme som smyckades med pärlade motiv i färg som blommor, blad, band/girlander och ord. I mitten på kransen fanns ett reliefmotiv av gips, biskviporslin, stansad metall eller celluloid i form av Jesus på korset, ängel, händer i bön eller -- i katolska länder -- helgon under ett glashölje. Vissa källor säger att det gjordes mindre kransar med färgade pärlor och motiv av jesusbarnet i krubban för barn som dog.


Upplandsmuseet

Bruket att använda pärlekransar började i Frankrike på 1870-talet för att sedan spridas i Europa, speciellt i katolska regioner. I Tyskland var de speciellt vanliga i de sydligare regionerna där gravprydnanderna också tillverkades. I Norden spreds pärlekransarna och -korsen till Danmark och södra Sverige (längs kuster upp till Svealand). Här blev de vanliga efter sekelskiftet 1900.

Tillverkning av pärlekransar och -kors skedde i småfabriker i Böhmen, Schwarzwald och Alsace. Betydande tillverkningsorter var Strasbourg och Mulhouse (Alsace), Příbram (Böhmen), Oberreifenberg (Hessen) och vallfartsorten Walldürn i Baden-Württemburg. Till utsmyckningarna användes rocaille- och stavpärlor från Böhmen, Mähren och Venedig. Att trä pärlorna på ståltråd, ibland med hjälp av en maskin som drevs av en fotpedal, och forma dem till blommor, blad och pärlband var ett jobb för kvinnor och barn (i tyska Oberreifenberg sysselsatte två företag år 1912 40 fast anställda och 120 hemarbetare, vilket inkluderade 30-40 barn). Sedan monterades delarna i fabrikerna. De runda eller ovala kransarna tillverkades i olika storlekar och prisklasser. Bilder på pärlekransar finner du hos Digitalt museum (från Bohusläns museums samlingar), Begravningsmuseum onlineDer Tagesspiegel och HD (bild nr. 2).


Bohusläns museum

Kransarna och korsen såldes av begravningsentreprenörer, handelsträdgårdar, pappershandlar och affärerna där man kunde hyra begravningskläder. Både i Sverige och utomlands verkar det ha varit möjligt för de mindre bemedlade att låna en pärlekrans. Och om det var en mycket fattig person som dog kunde det vara så att en enda liten pärlekrans var den enda gravprydnaden, som Anders Ohlson noterar i en artikel om Högsereds fattighus: "För 50 år sedan brukade fattiggårdsföreståndaren på kommunens bekostnad av mor Borg för en krona och femtio öre inköpa en pärlekrans, som var den enda blomma, som lades på fattighjonets svarta kista."

Kransarna smyckade kistan redan före begravningen. Begravningsgästerna medförde kransarna till sorgehuset eller bårhuset där kistan med den avlidne stod uppställd så att prydnaderna kunde arrangeras runt i kistan i väntan på jordfästningen, något du kan se på fotot här (stängd kista). Familjemedlemmarnas krans låg på en framträdande plats, antingen på kistan eller vid fotändan. När man tågade till kyrkan bar man sedan sin krans med sig eller så skjutsades de på en speciell vagn. Vid jordfästningen lades sedan kransarna på gravkullen, hängdes på staket runt graven eller på ett provisoriskt träkors.

Hur länge kransarna låg på gravar finns det olika uppgifter om. Vissa gör gällande att de låg på gravarna (eller hängde på gravkorset) tills de började rosta sönder och tappa sina pärlor, andra att de kunde tas hem av familjen efter ett tag för att återanvändas vid nästa begravning eller för att behållas som ett minne av den döda. Vanligt var i vilket fall att pärlekransar som låg ute togs in under vintern och placerades i kyrkan så länge det var frostgrader för att sedan läggas ut igen nästa år. I Tyskland lades kransarna även ut på gravarna under Allhelgona, på samma sätt som vi i Sverige smyckar gravarna under allhelgonahelgen. Detta kan även ha förekommit här. Hur en pärlekranssmyckad grav kunde se ut kan du se exempel på hos Hembygdskretsen Tumathorp, Brogårdhsamlingen (se bild nedan) och Anbytarforum.


Brogårdhsamlingen

När kransarna tjänat ut som gravprydnad -- de var ömtåliga och skadades lätt -- slängdes de ofta på kyrkogårdens soptipp. Något som var till glädje för traktens barn: det lär finnas många berättelser om hur äldre som barn smög in på kyrkogården för att leta efter pärlor. Hade man tur fann man tillräckligt många för att trä ett armband eller halsband, ja, kanske tillräckligt för en fin morsdagspresent. Men det gällde förstås att se upp så inte kyrkovaktmästaren eller prästen kom på det hela. För många barn kunde det vara ett spännande äventyr, en lite förbjuden skattjakt.

I samband med andra världskriget försvinner bruket med pärlekransar i Sverige. "Som genom ett trollslag", som en artikel beskriver det. Svårigheten att producera och exportera kransarna under brinnande krig och därefter i svårt krigshärjade länder är en trolig anledning till detta, men i Tyskland kan man notera att användningen började begränsas redan under 1930-talet då en del kyrkogårdsförvaltningar började förbjuda gravsmyckningar som inte var biologiskt nedbrytbara och även i Sverige verkar bruket ha börjat försvinna redan under denna tid, även om det dröjde sig var till in på 50- och till och med 60-talet på landsbygden. 1957 upphörde tillverkningen av pärlekransar i Oberreifenberg och lagret såldes till den siste kvarvarande konkurrenten, en firma i Walldürn. Pärlekransens tid var till ända.


Malmö Museer (brodsdekor eller möjligen begravningskrans)


Källor:
Begravningsmuseum online
Ohlsson, Anders: Om fattighjon och fattighus i gamla Högsered.
Persson, Eva: Glittrande glasprakt i sorgen. Hemslöjden 2005/5
Wikipedia: Perlkranz
Zajonz, Michael: Die Glasperlenspieler. Der Tagesspiegel

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Frågor, tips, synpunkter eller kommentarer? Skriv gärna en rad här -- vill du hellre ta det privat hittar du min e-postadress under Kontakt (flikarna under bloggrubriken). Tänk på att frågor som ställs i kommentarerna besvaras här. Vill du ha svar via e-post är det bäst att istället maila direkt.

Tack för din kommentar!

Related Posts with Thumbnails