Historia: Pärlessens, pärlimitationer och svenska löjor

Människan har under lång tid beundrat pärlorna, som hon kunde finna i ostron och musslor. Men de var sällsynta och efter ett tag började vissa experimentera med olika imitationer av de eftertraktade organiska ädelstenarna.

Pärlessens
1680 sägs det att franske rosenkranstillverkaren Jaquin uppfann pärlessensen, essence d'Orient, och därmed sättet att skapa konstgjorda eller oäkta pärlor, efter att ha sett silverglansen i fiskfjäll under vatten. Denna essens kom under 1800-talet att utvecklas till en betydande industri och tillverkades i Tyskland och Frankrike.

Pärlessensen tillverkas av löjans eller några andra få fiskarters fjäll, vilka har den rätta silverlystern. Fiskarna fjällas varsamt och sköljs med vatten för att smuts och orenheter ska försvinna. De förvaras sedan i en tunna vatten till en tillräckligt stor mängd fiskfjäll samlats. Ett kilo färdig pärlessens, vilket räckte till att göra "flere tusen konstgjorda perlor", krävde upp mot 40 000 fiskar så det kunde ta ett tag. Sedan lades fjällen i ammoniak så att mjukdelarna löstes upp och de små kristallina plattorna av guanin frigjordes och samlades i botten. Vätskan slogs av och färgämnet tillvaratogs.


Tillverkning av pärlimitationerna
För att göra pärlor skapades först ihåliga munblåsta glaspärlor. Dessa hade tunna väggar av glas och var lätt blåaktiga i färgen. Pärlessensen blandades med husbloss (ett fisklim), harts eller lack [beroende på vilket källa du frågar] och fördes in i pärlans hålrum med ett "blåsrör" eller liknande verktyg. Pärlorna snurrades runt och skakades så att essensen jämnt täckte hela ytan på insidan. Ungefär som man idag kan färga julgranskulor hemma. Efter det att pärlan fått torka fylldes den ut med vax eller gummi arabicum för att bli solid och få rätt tyngd.

Det har även funnits -- och finns -- många andra sätt att tillverka konstgjorda pärlor, som kunde vara mer komplicerade, men på detta vis tillverkades de gamla oäkta pärlorna.


Svenskt intresse
Var kommer då den svenska löjan in? Som sagt skedde tillverkningen i Frankrike och Tyskland, men det fanns även i Sverige ett visst intresse för att använda fjäll från löjan för pärltillverkning på 1800-talet. 1855 översattes till svenska en bok av Sigmund Lehner, som beskrev i detalj hur essensen framställdes. Men någon produktion verkar aldrig ha startats i Sverige. Det man däremot vet är att det 1914 kom en tysk fjällhandlare hit för att undersöka möjligheten till löjfiske för pärltillverkning i kommersiell skala. Första världskriget kom dock att sätta stopp för de inblandade att gå vidare med projektet. Några år senare, i slutet av 1920-talet, så efterfrågades åter löjfjäll i fiskelägena i Gävletrakten, men fiskarna där lyckades inte samla ihop så stora kvantiteter som krävdes. Det kunde aldrig bli någon lönande biprodukt och där slutade försöken. Det blev aldrig någon svensk pärlessens eller några svenska pärlimitationer -- ja, det hela slutade i princip på samma vis som Linnés arbete med pärlodlingar i vårt land (mer om det kan du läsa här).


Pärlessens idag
Idag kallas pärlessensen på engelska för natural pearl essence och den används på samma vis som förr. Den har fått konkurrens av andra ämnen som mica/pärlemorpigment och det finns även konstgjord pärlessens. Pärlessensen används både på lite dyrare pärlor med glasbas och över billiga plastpärlor. Den välkända majoricapärlan, som tillverkas på Mallorca, använder sig av naturlig essence d'Orient över en glasbas. Likaså kan shell pearls vara täckta av det.

Naturlig essens används i många typer av kosmetika och har då INCI-beteckningen guanine. Redan tidigt användes pärlessens i nagellack och det vidareutvecklade guaninet används även i t ex schampon och smink med pärlemorglans. Något för veganer och vegetarianer att tänka på.


Källor:
Fire Mountain Gems
Kungl. svenska vetenskapsakademins handlingar. (1830)
Nordisk familjebok. Uggleupplagan (på Runeberg)
Pearl-Guide.com
Shenet
Svanberg, Ingvar (2001): Från ålsäck till aftonklänning. I Pettersson et al. (red.): Människan och naturen. Etnobiologi i Sverige 1. Wahlström & Widstrand.